De känns så himla overkligt och konstigt att Mattias snart ska till USA.
Jag är jätteglad för hans skull, de kommer bli så himla kul för han, och jag vet ju att jag snart kommer komma efter och få träffa han igen.
Men fan vad jobbigt de är..

Man har ju försökt att förbereda sig och jag är ju inställd på att de kommer att bli jobbigt. Men de har varit så långt bort förut. Nu är de så nära. Jag hade också väntat mig att jag hade haft en familj vid de här laget. De hade nog känts lite bättre om jag viste när jag åkte, och vart jag hamnar. Nu har man ingen aning. De kanske blir bara 2 månader efter att han har åkt som vi ses igen. Men de kan lika gärna bli ett halvår? De är jobbigt, att inte veta.
De är ju fortfaradnde ett tag kvar, så man vet ju aldrig. förhoppningsvis så har jag hunnit fått en familj tills dess.
Men just nu är de jobbigt.

Jag grinar på mornarna när jag lämnar av honom till jobbet, för att jag vet att snart så kommer de inte vara "hej då, vi ses om 9 timmar". Snart kommer de vara "hej då, vi får se när vi ses igen"
Jag kan på riktigt inte förstå hur jag ska klara av att lämna han på arlanda.

Samtidigt vill jag inte vara ledsen nu heller. Jag vill inte börja grina varje gång jag pratar om de. Dom sista veckorna nu vill jag ju att vi ska ha de kul och bara njuta. Men de är svårt. Men jag hoppas att de blir bättre.


Jag har dock börjat se lite fördelar med att han åker före mig. Förut var jag livrädd för resan dit och som första dagarna på skolan i New York. Jag såg framför mig hur jag bara skulle sitta och grina hela vägen dit och må jättedåligt. Och de hade ju förstört en del. Nu kommer de ju kännas lite lättare att åka, nu kommer jag ju att längta efter att åka i alla fall. Och de känns ju skönt. Så hoppas jag bara på att de inte dröjer allt för länge innan jag får åka.

Ne usch, de här året kommer nog bli både de roligaste och jobbigaste man har gjort.



Lite så här känner jag mig nu. Vill inte gärna släppa taget om honom.