Helt sjukt att tänka att jag avklarat halva tiden här redan. Helt galet. Ett halvår har gått sen jag lämnade sverige och alla där hemma och jag ångrar mig inte för en sekund! 

 

Dom här 6 månaderna har varit sjukt roliga och sjukt jobbiga. Tyvärr kanske mer jobbiga under vissa perioder. Jag hade en plan när jag kom hit, och jag hade väldigt mycket förväntlingar på hur det här året skulle vara. Planen gick åt skogen och jag fick inte alls det jag hade förväntat mig. 

Jag hade en sån klar bild över hur allt skulle vara och hur allt skulle bli, vilket jag ångrar idag att jag hade. 

Hade jag inte haft sånna förväntningar som jag hade, så hade jag förmodligen kunnat tackla allt som hänt mycket lättare än vad jag gjort nu. 

 

Att vara au pair är en helt annan sak än vad jag trodde det skulle vara. Saker jag var orolig för hemma tänker man inte ens på här, och dom sakerna som är jobbiga här hade man inte en tanke på hemma. 

Det är sjukt svårt att förklara och jag tror det är svårt att förstå när man är hemma. 

Men samtidigt så tror jag också att det är bra att man inte riktigt förstår vad allt här handlar om, för hade jag fått se ett litet klipp av hur min vardag här skulle se ut, innan jag åkte, så hade jag nog fegat ur och stannat hemma. 

 

Alltså nu låter det ju som om det är ett rent helvete att vara här, men det är inte det jag säger. Jag älskar att vara här och jag är så himla glad att jag gör det här. Det jag säger är att det är otroligt svårt att förbereda sig för hur det ska vara. USA är verkligen ett helt annat land, och amerikaner lever verkligen ett helt annat liv än vad vi gör hemma i sverige, med helt andra värderingar och ett väldigt annorlunda sätt att tänka på saker och ting. (Detta är självklart utifrån vad jag har sett och upplevt, alla amerikanare är ju så klart inte lika) 

 

Jag bor i en jättebra familj, dom gör allt för att jag ska få ett bra år här och dom gör allt för att jag ska trivas och känna mig hemma. Jag gillar dom verkligen! 

Men dom lever sitt liv, med sina regler och sina värderingar som jag väldigt ofta inte håller med om. Men jag har ingenting att säga till om. Jag är här och bor i deras hus för att ta hand om deras barn. Jag måste hela tiden anpassa mig för vad som funkar för dom och vad dom tycker och tänker. Visst, känner jag att nått är helt fel så säger jag ju så klart till, men jag kan ju inte komma in och ändra på deras sätt att leva, bara för att jag tycker det ibland är fel. 

 

Det är många gånger som jag blir så himla arg och ledsen över hur folk här hanterar vissa situationer och hur man värderar saker i sitt liv. Men vad jag har för rätt att komma och kritisera deras sätt att leva? Jag är här för att göra ett jobb. 

 

Vad jag menar är, att om man kommer hit med massa förväntningar om hur allt kommer bli och hur allt ska vara, så blir det svårare att accpetera allt på nått sätt. Många saker var ju precis som man hade förväntat sig att det skulle vara, många saker var tilloch med bättre. Men mycket är annorlunda på ett sätt som var svårt att förbereda sig på. 

 

Under den här halvåret så har jag tänkt både en och två gånger på vad fan jag gör här, och hur fan jag ska fixa ett år. Jag har aldrig riktigt längatat hem till sandviken, men jag har längat bort här ifrån. Jag har längtat efter att få leva bara mitt liv, inte på sidan av nån annans liv.  Att få vara självständig igen, sätta mina egna regler, leva så som jag vill helt enkelt. 

Att det dessutom har varit massa strul hemma har inte gjort det bättre, saker man tyckte var jobbiga här blev ännu jobbigare när man inte mådde bra och var så osäker på allt ändå. 

 

Nu, efter 6 månader så ser jag allt lite annorlunda. Jag har kunnat släppa allt hemma, lägga det bakom mig. Jag är i USA och kan ändå inte göra ett skit åt sakerna som händer hemma, dom problemen får jag ta tag i när jag kommer hem. 

Jag har kunnat accepterat mitt liv här på ett annant sätt. Dom lever ett annorlunda liv här och jag har fått chansen att uppleva det, och på så sätt kunna få en klarare bild av hur jag vill/ inte vill leva mitt liv. 

Det handlar om ett år, ett år får jag leva under en annan familjs tak, vara en del av deras vardag, ta del av deras åsikter och värderingar, leva på deras sätt. Visst är det fortfarande jobbigt ibland,. men det gör mig inte lika mycket längre. För allt annat jag får vara med om här, allt det roliga, väger över så mycket mer! 

 

Mitt liv här i USA är så otroligt annorlunda mot det liv jag hade hemma i sandviken. Men istället för att fokusera på allt man saknar hemmifrån och tänka på dom sakerna som kanske är lite bättre hemma, så kan jag nu istället fukusera på allt som är så himla mycket bättre och roligare här. 

Det finns så himla mycket möjligheter här, så himla mycket att se och uppleva, för som sagt, USA är himla olikt sverige. Och nu är jag redo att njuta av allt som är så bra här! 

 

Jag tänker hela tiden att jag kunde ha gjort det annorlunda. Att det första halvåret hade kunnat vara så mycket bättre och så mycket lättare om jag hade kunnat släppa på alla mina höga förväntningar och bara kunnat ta det som det kommer. Jag önskar att jag hade kunnat se alla dom bra sakerna från början, istället för att se allt som var jobbigt och annorlunda. 

Men nu är det som det är, dom första 6 månaderna blev kanske inte dom bästa, jag gjorde det jobbigare än vad det var. Men jag klarade mig igenom dom och nu är jag otroligt glad över att jag har 6 härliga månader kvar här, som jag verkligen kan ta vara på och leva det amerikanska liv jag alltid drömt om att göra. 

 

Visst kommer det fortfarande dagar då man längtar bort eller hem, det kommer man nog aldrig undan. Men dom dagarna kommer inte lika ofta och kännslan är inte lika stark längre. 

Känner jag efter lite extra så vet jag ju att jag abolut inte vill hem än, jag är inte klar här än på ett tag. 

 

Nu för tiden har jag snarare lite lätt ångest över hur jag ska klara av att sätta mig på ett plan hem, för att aldrig komma tillbaka (i alla fall inte till det liv jag lever här just nu).

Att säga hej då till Claudia och Vince! Och till alla mina vänner.

Ne den dagen längtar jag inte till. Men det är ett tag kvar dit. 

 

Så, att åka som au pair är en känslomässig karusell kan jag meddela er om. Men det har varit värt varända tår. För just nu kan jag inget annat än att älska mitt liv här i New Jersey! 

 

 

Så Gott Nytt År till er alla där hemma!

Hoppas ni får en bra riktigt bra kväll! 

<3