Hejsan! Har haft massa i mitt huvud dom senaste dagarna, så jag har inte riktigt orkat med bloggen.
Som jag antar att dom flesta vet vid det här laget så har mitt hjärta lämnat Svensk mark och är nu i USA.

Jag tänkte att de är lika bra att skirva av sig nu så kan jag lämna de sen, och fokusera på annat, här på bloggen i alla fall:) Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska säga. De är kaos i mig just nu.
Ena stunden är jag bara glad att hans äventyr har börjat nu, och att mitt är på gång. Andra stunden känner jag, vad fan håller vi på med?

Jag har väl gått i dom här au pair tankarna i snart ett år, jag har försökt förbereda mig på hur de kommer vara och hur man kommer känna när dagen är här. Men jag har insett att de inte är nått man kan förbereda sig för.
Jag har grinat så mycket dom senaste dagarna att jag trott att jag ska bli helt uttorkad.
Nu känner jag mig bara tom, jag är inte ledsen, för jag vet att de är precis de här vi vill göra, jag är bara tom. så himla tom. De är som om han tog en bit av mig med sig till USA.
Det är som jobbigast på kvällen, att somna utan han brevid mig och på morgonen, när man vaknar och inser att han fortfarande inte är där. Då är de väldigt jobbigt.

De är så himla konstigt bara, de här som vi har gått och planerat i flera månader, allt som vi har ordnat och fixat inför de här. Allt som vi har varit glad och spända inför. Nu är vi här, nu händer de. Och de är så konstigt.

Han har varit borta i ungefär 2 dygn och jag saknar honom så att de gör ont. Men jag vet att de kommer bli bättre och bättre för varje dag som går. Jag tror dessutom att allt kommer gå så mycket lättare när jag får åka också, om 40 dagar!
Och jag vet att vi om 1 år kommer stå här tillsamman och vara så glada för att vi vågade, och vara stolta över oss själva för att vi klarade det.


Jag vill inte skriva de här för att säga att jag ångrar mig eller mena att andra borde stanna hemma osv. Jag vill bara brätta att de är grymt jobbigt och de spelar nog ingen roll hur gärna man vill åka och hur mycket man ser fram emot det, de kommer vara jobbigt. Men ja vet att de kommer vara så otroligt värt de.
Som Mattias skrev till mej i går när allt kändes väldigt tungt:

"Det här är fantastiskt coolt. Och jag tänker inte låta nånting göra det till ett dåligt år! Det här är vårat år baby! Vi ska på varsitt håll växa som människor. Det kommer vara jobbigt. Men allt blir vad man gör det till.
Jag har dig djupt i mitt hjärta. Så det spelar ingen roll vart i världen jag är! Du är alltid med mig!!!! :)♥"







Du är min bästa kompis och den mest underbara mäniskan jag känner. Älskar dig mer än något annat.
Tillsammans klarar vi allt<3