Jag fattar helr seriöst vart tiden tagit vägen!

Dom första 2-3 månaderna gick superfort, hann kanppt fatta att man kommit till USA. Sen gick det segt ett tag, allt blev rutiner och vardag, veckorna släpade sig fram. Sen helt plötsligt har mer än halva tiden gått. 8 månader har jag varit här nu, 4 månader har jag kvar innan jag är hemma i sverige igen, för alltid denna gång. 

Känns så himla konstigt. 

 

Men även fast jag tycker det är jättejobbigt att tiden här börjar rinna ut, och att det kommer bli SJUKT svårt att lämna familjen här, så är jag ändå nöjd med mitt beslut att inte förlänga. 

Hade jag haft eget boende och egen bil, hade jag nog kunnat stanna hur länge som helst. Men jag är rätt trött på att bo och leva så här nu, jag längtar efter att få bli självständig igen. Kunna ta bilen vart jag vill och när jag vill utan att behöva kolla om det är ok. Bara kunna göra vad jag vill utan att hella tiden behöva fråga om det är ok. Alltså, 9 av 10 gånger så kan jag ju göra det jag vill, men bara grejen att alltid behöva fråga först. 

 

Så himla svårt att förklara hur det är. finns så mycket som jag är trött på när det gäller att vara au pair, det är ju tur att man har sina kompisar här som fattar vad man pratar om:p Haha det är det första vi gör när vi träffas, klagar av oss lite om saker vi irriterar oss på!:p men det behövs kan jag säga;) 

 

Aja, hur drygt det än kan vara så vet jag ju samtidigt att jag kommer sakna allt här så sjukt mycket med! Tanken på att jag inte har den blekaste aning om när jag får se familjen och barnen. Eller när jag får träffa mina tjejer igen osv osv gör mig lite lätt gråtfärdig...