Denna vecka har varit lång men ändå på nått konstigt sätt gått rätt fort. Dels jobbade jag måndagen, som jag annars är ledig på, också kom ju bebisen hem i tisdags, vilket har gjort att jag  fått jobbat lite mer än vanligt eftersom joanne inte kunnat hjälpa till att hämta och lämnat barnen osv:) Men det har gått bra i alla fall. Men det har varit mycket och lite smått påfrestande, både alex, joanne och Anne (Joannes mamma) har varit hemma hela veckan, så jag har färsökt hålla mej ur huset så mycket som möjligt för att inte  blti galen;) 

 

Men i alla fall, bebisen är supersöt och jag är jätte glad att jag hinner med hans 6 första veckor i livet:) 

 

Annars så har jag för tillfället en väldigt konstig kännsla i korppen just nu. Och jag har ingen aning om hur jag ska förklara den. Jag har ju gått nu i flera veckor och räknat ner dagarna med jossan tills hon ska åka hem, och bara änskat att mina dagar kunde gå lite fortare. Men nu när Jossan faktiskt har åkt hem så slog det mig verkligen att jag snart också åker hem, på riktigt. Den här gången ska jag inte tillbaka hem hit liksom. 

Även fast jag längtar hem väldigt mycket, vill bara hem och fortsätta mitt egna liv, så känns det så sjukt att lämna allt det här bakom sej. När jag åkte från sverige var det ju jobbigt, men jag visste ju hela tiden att om 1 år är jag tillbaka och fortsätter mitt liv här. Men nu, nu är det som om allt bara tar slut. 

Usch, det är så himla svårt att förklara. Hade ett litet breakdown för nån dag sen när jag försökte förklara allt för Mattias. Men det känns verkligen så himla konstigt. 

 

När man kommer hit så ställer man in sig på att man ska stanna ett år, Man räknar månader och dagar, så länge har jag varit här, så länge är det kvar osv. Men även om man hela tiden har det i bakhuvet att det gäller bara ett år. Så är det så himla svårt att se slutet när man kommer hit. Man kommer in i allt och allt blir till en vardag. Även fast folk omkring en hela tiden kommer och går, så är det så himla svårt att se den dagen man själv faktiskt ska åka hem. 

 

Jag har verkligen inte kunnat se den dagen framför mej, när jag står här med mina väskor packade och verkligen ska säga hej då, på riktigt den här gången, inte för ett år eller  några månder. på riktigt. Jag ska säga hel då till ett liv som jag aldrig mer kommer att leva. Till människor jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Jag vet att jag absolut kommer komma och hälsa på och se familjen igen, men det är så mycket runt om. grannar, fröknar, bervbäraren, personalen på burger king (vince och jag är där liiite för ofta känner jag...) ja men ni fattar. Man skapar ju ett liv här, och även fast jag många dagar saknar mitt liv hemma i sverige, så trivs jag med mitt liv här. 

 

I alla fall, sjukt svårt att förklara, men jag hoppas ni fattar, och jag hoppas ni står ut med mej när jag kommer hem. För som sagt, hur mycket jag än saknar sverige, så kommer jag sakna det här mer, och det kommer vara jobbigt att komma hem, trotts att jag inte ångrar mig allt övet att jag inte förlängde. 

 

Såå, nu ska jag inte vara deppig och alvarlig nå mer, nu ska jag slänga upp dom sista bilderna från våran DC tripp, dock är detta bilderna från Atlantic city;)